Jag har slutat vara lärare

”Det första året som lärare är jobbigast.”

Dessa ord fick jag ständigt höra när jag var i slutet av min lärarutbildning. Det första året skulle vara det hårdaste året under hela arbetslivet. Nu när jag har jobbat i flera år inom yrket kan jag se tillbaka på de första åren och konstatera att läraryrket, som med allt annat, blir vad man gör det till.

Under mina första veckor som lärare insåg jag det. Jag arbetade på en SFI-skola i Stockholm som fick hjälpa till med svallvågorna efter flyktingkrisen. Vi hade fulla klassrum och det var definitivt en väldigt intensiv period för mig som ny lärare.

En dag övade jag och min klass meningsstrukturen ”jag arbetar som…”. De gav exempel i stil med ”Jag arbetar som frisör” eller ”Jag arbetade som rörmokare”. En elev ställde då frågan varför jag hade sagt att jag är lärare, och inte att jag jobbar som lärare.

Den eleven hade så rätt.

Vi lärare har en syn på oss själva som världens, Sveriges och alla elevers frälsare. Vi är oumbärliga och utan oss stannar samhället upp. Det är just de kraven som nya lärare får på sig, vilket gör yrket svårt. Och de är de äldre lärarna som spär på den synen – eftersom det är fantastiskt att ha ett yrke som bygger hela samhället. Det är lärarna själv som spär på denna självuppfyllande profetia om yrket.

Nu ska jag skriva en revolutionerande sak som få lärare faktiskt vill höra.

Det går att förbättra sin tillvaro, om man så vill. Många lärare sliter ut sig och många nya lärare lämnar yrket tidigt. Men synen på att det är fint att slita för samhället består.

Det går att förbättra sin miljö. Det första steget är att sluta vara lärare och börja jobba som lärare.